-

Nästan varje morgon händer det. Det åker två bussar förbi min hållplats, ungefär vid samma tidpunkter. Den ena åker ända in till stan och det är den jag alltid väntar på. Men det är alltid den andra bussen som kommer först. Ibland bara någon minut innan, men alltid först. Ibörjan störde det mig. Jag visste inte om jag skulle titta åt ett annat håll när den saktade in för att signalera att jag inte ska hoppa på den, om jag ska spela helt oberörd eller om jag borde hoppa på den för att jag faktiskt tycker synd om att den bussen alltid har färre passagerare och jag känner stor skuld när busschauffören saktar in och tittar på mig i hopp om att han ska få stanna och färda mig vidare.

 

Det får han aldrig.

 

Men nu är det lite roligt när han åker förbi. Han har lärt sig att jag inte hoppar på, så när han kommer rullandes och börjar sakta in så ler jag trevligt och vinkar förbi honom. Vad gör han då? Jo han ler han med och vinkar tillbaka, fast en mer "jo kom igen, hoppa på här"-vink. Jag skakar på huvudet och skrattar och han hejar och kör förbi. Detta gör vi varje morgon. Det är som att vi är kompisar nu.  

 

Igårkväll skulle vi titta på filmen Red Dog, jag och Ludwig. En verklighetsbaserad film om en hund som förlorar sin ägare och bästa vän i en tragisk olycka. Hunden spenderar resten av sitt liv med att leta efter sin ägare, han driver omkring på gatorna och färdas flera mil i flera år med hoppet om att förenas med sin bästa vän.

 

Efter en timma tog vi en paus. Jag var tvungen att snyta mig, jag grät som om det inte fanns någon morgondag. Ludwig vaggade mig i sina armar medan jag skakade av gråt. Ibland stannade jag upp, såg mig själv utifrån och brast ut i ett gapskratt, då jag insåg hur absurt det var att jag var så förstörd över en film. Ludwig skrattade han med, med all rätt. Men plötsligt så mindes jag varför jag blev ledsen från första början. Rar som han är så fortsatte han att vagga mig och berättade att det inte är någon fara, det var länge sedan nu och att hunden vilar i frid. Jag tittar då upp på honom med tårdränkta ögon och säger "men det finns hundar som varje dag är ensamma och känner sig oälskade". Meningen knäcker mig totalt, och jag börjar återigen att gråta okontrollerat. När jag lugnat ner mig så fortsätter vi tittar klart på hela filmen.

 

Kanske var det för att jag känt mig känslig hela dagen, kanske var det för att jag kan se en så vacker kärlek mellan en hund och en människa. Egentligen spelar det ingen roll varför, det berör mig på något vis.

 

Om jag på riktigt tror att hunden är människans bästa vän?
Av hela mitt hjärta.