-

Nästan varje morgon händer det. Det åker två bussar förbi min hållplats, ungefär vid samma tidpunkter. Den ena åker ända in till stan och det är den jag alltid väntar på. Men det är alltid den andra bussen som kommer först. Ibland bara någon minut innan, men alltid först. Ibörjan störde det mig. Jag visste inte om jag skulle titta åt ett annat håll när den saktade in för att signalera att jag inte ska hoppa på den, om jag ska spela helt oberörd eller om jag borde hoppa på den för att jag faktiskt tycker synd om att den bussen alltid har färre passagerare och jag känner stor skuld när busschauffören saktar in och tittar på mig i hopp om att han ska få stanna och färda mig vidare.

 

Det får han aldrig.

 

Men nu är det lite roligt när han åker förbi. Han har lärt sig att jag inte hoppar på, så när han kommer rullandes och börjar sakta in så ler jag trevligt och vinkar förbi honom. Vad gör han då? Jo han ler han med och vinkar tillbaka, fast en mer "jo kom igen, hoppa på här"-vink. Jag skakar på huvudet och skrattar och han hejar och kör förbi. Detta gör vi varje morgon. Det är som att vi är kompisar nu.